Känner hur det kokar inombords. Hur en enorm ilska har fått sitt grepp om allt och viljan att skjuta allt och alla är stor. Hur hat gentemot det mesta tagit sig form i huvudet och skriken, ja skriken bara växer sig större i strupen.
Jag behöver en långlång kram och ett par läppar på pannan som viskar att allt blir bra.
men ibland när jag vilar och tänker och så
då är döden för nära för att orka förstå
och jag spelar utan insats här
det är sand emellan fingrarna
och att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar