Det knakar. I hela mig.

Jag vet inte vart jag är påväg. Det är inte frammåt och det är inte här.
Ge mig din hud, jag behöver andas någons luft.

Jag åker på begravning om 24minuter. Jag har kjol plus bh på mig. Bror står i duschen och mamma är argast på oss. Vi är långsamma. Men vi kan hålla tider. Och bror sov bara tre timmar för att han satt och skrev sin hemtenta. Mor varför klagar du? Okej för att han går på tabletter, men han sköter skolan.

22minuter och sen skall vi hämta pappa. Mamma börjar skrika för att jag sitter här och inte gör mig iordning. Men tänk på mig? Jag knakar i fogarna dessa veckor.