Vinter med gröna blad, hör du mig?

Julia är sur. Och irriterad.
På folk.
Och speciellt på Eija. För hon skrattar åt Julia. Hon skrattar åt Julia. Hon säger elaka saker om och till Julia. Jag får svårt att se.
Allt är kanske inte så elakt som Julia tycker, men det blir det.
Saker som "Om hon är uppe i tid då.", "Ja, om hon är vaken såklart.", "Om hon hinner i tid!".
Och alltallt syftas på i våras. När Julia inte kunde gå upp på morgonen. När hon kom till skolan vid tolv och fortfarande var tröttast i världen. När Julia var tvungen att genomlida utskällningar och telefonsamtal och föräldrar och skolsystrar och en gråtandes vän för att hon själv inte kunde komma upp ur sängen (soffan) på morgonen.
Och Eija, svara. Tror du att det här var en rolig tid för Julia? Tror du Julia tyckte om när alla lärare, vänner, klasskompisar och hennes föräldrar varje dag funderade på om hon skulle vara i tid? Tror du Julia fann stora nöjen i att hennes klass satsade pengar på vilken tid hon skulle komma? Tror du Julia låg kvar i sängen (soffan) med mening eller av ren lathet? Tror du det?
Julia hade inga krafter. Hon klarade inte av att gå upp. Inte av fysisk eller psykiska problem. Utan hon saknade bara själva tänket. Hennes hjärna kunde inte få in tanken "Upp!". Hon tänkte inte ens tanken. Och hon undvek den inte heller. Den fanns bara inte där. Hon kunde inte tänka rakt dessa mårnar. Dessa veckor, antagligen månader, som detta höll på.
Så Eija, tror du Julia blir glad när du påminner henne om det? Tror du Julia mådde bra då? Tror du Julia vill påminnas om det? Tror du Julia vill tillbaka dit? Det här var svårt att skriva, men jag grymt stolt över mig själv att jag gjorde det. Kanskekanske, kanske kan jag bli bra.
Jag hade tänkt skriva om allt jag hatar med SO och allt plugg som hör dit här.
Men jag orkar inte.

Fighters don't quit and quitters don't fight
Oh yeah you're right I've been a quitter all the time